KOMMENTAR • Sedan den ryska invasionen av Ukraina har politiker i väst tävlat om att alliera sig med juden Volodymyr Zelenskyj. I val efter val kan vi nu se hur detta har bestraffats.

Det är den geopolitiska och proryska podcasten ”The Duran” som efter de många bakslagen för politiker som beblandat sig med Ukrainas judiske president Volodymyr Zelenskyj myntat begreppet ”Zelenskyj-förbannelsen”.

En av de första att drabbas var Storbritanniens dåvarande premiärminister Boris Johnson, en av Zelenskyjs största beundrade. Bara ett halvår efter den ryska invasionen av Ukraina och otaliga resor till Kiev senare tvingades Boris Johnson bort av sitt eget parti. Under tiden hann han dock försätta hela Storbritannien i en djup ekonomisk kris, tömma större delen av det brittiska försvarets vapenarsenal samt sabotera den enda verkliga chansen för fred i Ukraina.

Sedan dess har en rad regeringar fallit eller på olika sätt bestraffats av väljare. Ofta har de ersatts av nya politiker som också allierat sig med Zelenskyj och som sedan på liknande sätt bestraffats i opinionsmätningar. Detta har skett i bland annat Sverige, Finland och Polen, som alla sett regimskiften under tiden som kriget pågått. Men i den här artikeln tänker jag titta närmare på de mest aktuella och kanske svåraste fallen av Zelenskyj-förbannelsen: Frankrike, Tyskland och Storbritannien.

Att just dessa länders politiker drabbats hårt är kanske inte så konstigt. En omfattande opinionsmätning som publicerats i juni av Nato-vänliga ”Institute for Global Affairs of Eurasia Group” visar att hela 88 procent av tillfrågade i Storbritannien, Tyskland och Frankrike vill att Nato verkar för en förhandlad fred i Ukraina. Med andra ord tycker folket precis tvärtemot den politik som förs av deras ledare.

Emmanuel Macron och Frankrike

Inte sedan han första gången valdes till president har den tidigare Rothschild-bankiren Emmanuel Macron varit särskilt omtyckt bland fransmännen. Han tycks ha kompenserat detta med att istället älska sig själv innerligt, men då jag har redan skrivit om Macrons stora Napoleonkomplex i en annan artikel så lämnar vi den frågan därhän denna gång.

Man kan dock konstatera att Macron gått från att vara en hyffsat återhållsam krigsagitator i ett västeuropeiskt sammanhang till att bli spritt språngande galen under våren. Med utspel som att ”vi kommer göra allt vi måste göra för att se till att Ryssland inte vinner”, att Nato-länder som inte vill riskera öppet krig med Ryssland är ”fega” och att franska trupper i Ukraina inte kan uteslutas har han gjort sig om möjligt än mer avskydd i Frankrike.

— Jag kom till mötet orolig och jag gick där ifrån ännu mer orolig, sa det franska vänsterpartiets ledare Manuel Bompard efter ett möte där Macron förgäves försökte övertala oppositionsledarna i parlamentet att stödja hans fälttåg mot Moskva.

Väljarnas svar på Macrons krigshetsande storhetsvansinne blev brutalt. Bara månader efter de första utspelen hölls val till EU-parlamentet som slutade i en sådan katastrof att Macron såg sig tvingad att upplösa parlamentet och utlysa nyval.

Marine Le Pens Nationell samling – som förespråkat ett stopp av tunga vapen till Ukraina och en normalisering av relationerna med Ryssland – tog hem en förkrossande seger med 31,4 procent av rösterna. Den krigsgalne och Zelenskyj-älskande Macrons koalition av partier fick nöja sig med 14,6 procent.

Tyskland och de gröna neokonservativa dårarna

En annan europeisk regim som engagerat sig djupt i Zelenskyj är den ”trafikljuskoalition” som på papperet styr ockupationsmakten kallad Förbundsrepubliken Tyskland. Egentligen inte så mycket den socialdemokratiske förbundskanslern Olaf Scholz som hans gröna kollegor som ockuperat det tyska utrikesministeriet.

Svenska Miljöpartiets tyska systerparti De gröna har bara två ministerposter, men med stjärnor som utrikesminister Annalena Baerbock samt vicekansler och minister för ekonomi och klimat Robert Habeck har de lyckats sätta Zelenskyj i centrum för den tyska utrikespolitiken och lanserat det kanske första gröna europeiska parti som fullt ut omfamnar militant globalism och judisk nekonservatism av amerikansk modell.

Baerbocks hela tillvaro tycks ha tagits över av hennes besatthet av Ryssland. Detta fick henne i januari förra året att till många europeiska kollegors bestörtning proklamera att ”Europa är i krig med Ryssland”.

Utspelet följdes av en rad dementier från europeiska ledare, utrikesministrar och av Scholz själv. Samtidigt framkom det att Baerbock har förargat Scholz så pass att de knappt talar med varandra längre, bland annat genom att skämta på förbundskanslerns bekostnad och gå bakom hans rygg till andra Nato-ledare för att försöka påverka Scholz att skicka fler tunga vapen till Ukraina.

Annalena Baerbock är också känd för att i trots mot de många massiva protester mot hennes militanta utrikespolitik säga att investeringarna i kriget fortsätter ”oavsett vad de tyska väljarna tycker”.

Samtliga tyska regeringspartier kom sedan att backa i årets val till EU-parlamentet. De gröna backade mest och fick 11,9 procent vilket innebar att man förlorade hela 9 mandat i EU-parlamentet.

Alternativ för Tyskland, som likt Nationell samling i Frankrike har velat se ett slut på den eviga eskaleringspolitiken, gjorde samtidigt ett rekordval under historiskt hård repression från ett enat etablissemang och vann sex nya mandat (totalt 15) med 15,9 procent av rösterna. På vänsterkanten gjorde BSW, en antiglobalistisk utbrytare från det traditionella vänsterpartiet Die Linke som profilerat sig för fred, ett starkt första val med 6,2 procent av rösterna. Därmed blev BSW dubbelt så stora som Die Linke, som bara fick 2,7 procent.

Storbritannien och den totala kollapsen

I början av artikeln beskrev jag Boris Johnsons fall, men hans efterträdare Liz Truss lärde sig inte Zelenskyj-läxan utan proklamerade snart att hon var redo att använda kärnvapen för att driva igenom den militanta globalismen. Hennes 44 dagar som premiärminister blev den kortaste i landets historia och nu står Liz Truss efterträdare Rishi Sunak – som fört Boris Johnsons arv och förbannelse vidare – inför en total kollaps av regeringen när britterna ska rösta i sommarens parlamentsval.

En opinionsmätning som genomfördes av Savanta i juni visade dels att krigskritiske Nigel Farages Reform UK gått om Tories i popularitet. Om resultatet av mätningen skulle stå sig efter valet skulle Tories dessutom endast få 53 av underhusets 650 mandat. Ingen av dessa mandat skulle tillfalla Rishi Sunak själv, liksom en rad konservativa ministrar och exministrar som alla skulle bli utan platser i underhuset.

Socialdemokratiska Labour skulle enligt mätningen trots sin okarismatiske ledare Keir Starmer ta hisnande 516 mandat i underhuset efter valet – med andra ord en majoritet på närmare 80 procent. 

Kommer politikerna att lära sig av misstagen?

Avslutningsvis kan man konstatera att det låga förtroendet för styrande politikerna som nämnts förstås inte bara har med Zelenskyj att göra. Samtliga har arbetat hårt för att förstöra sina respektive länder med ekonomiskt kaos, inflation, energikris, hårdare repression mot oliktänkande och fortsatt massinvandring. Men det är ändå på något vis talande att politiker tycks falla hårdare ju närmare Zelenskyj de står.

Men det beror i sin tur på att Zelenskyj är något av en symbol för en sjukdom som präglar hela Europa: En ideologisk underkastelse för det kollapsande amerikanska imperiet med alla dess dogmer om total globalistisk dominans över hela världen.

Man skulle eventuellt även kunna tala om en Zelenskyj-förbannelse för USA:s president Joe Biden. Redan för två år sedan uppgav 75 procent av demokratiska väljare att de inte ville att den åldrige presidenten ställer upp för omval. Idag kan Biden inte visa sig någonstans utan att mötas av massiva demonstrationer från sin egen väljarbas. Samtidigt är både han själv och sonen Hunter Biden involverade i en rad känsliga rättsprocesser.

Zelenskyj-förbannelsen går trots allt tillbaka till Washington, till hur en stormakt används för att krossa all opposition mot judisk makt och liberaldemokratisk tyranni i hela världen, oavsett var den kommer från. Allt färre vill ha det och allt fler väljare i väst fortsätter att straffa sina politiker i val efter val. Och denna folkliga ovilja är i grund och botten vad Zelenskyj-förbannelsen går ut på.