”FÖRINTELSEN”. Myterna kring den så kallade förintelsen är många. Vilka är dess vanligaste?

Idag, den 27 januari, högtidlighålls ”förintelsens minnesdag”. Av den anledningen är det högst sannolikt att ni kommer att bli exponerade för lögnpropaganda om andra världskriget och då särskilt om nationalsocialisternas påstådda brott. Syftet är att ni ska känna skuld för något ni inte har något som helst ansvar för. Den här skulden gör att ni inte vågar kritisera t.ex. massinvandringen eftersom sådana åsikter ”leder till massmord”.

Framförallt används denna propaganda, genom guilt by association-metoden, än idag som ett vapen mot dem som vänder sig emot det faktum att judar äger majoriteten av massmedia och bankerna, kontrollerar den amerikanska utrikespolitiken m.m. Förintelse-kortet har under åren visat sig vara ett mycket effektivt vapen mot dem som ifrågasätter judisk makt-intressen.

Hur förintelsemyten kom till
1945 besegrades Tyskland och axelmakterna av de allierade. De allierade segermakterna instiftade efter kriget en militärtribunal, de så kallade Nürnbergrättegångarna, i syfte att straffa de besegrade. Det var alltså ingen oberoende domstol som dömde de ansvariga för ”förintelsen” utan de åtalades forna fiender.

Då de allierade själva tog på sig att skipa ”rättvisa” var det ingen som dömdes för terrorbombningarna mot Dresden och andra tyska städer, massvåldtäkterna på tyska kvinnor, atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki eller andra allierade massmord på civila. Dessa brott mot mänskligheten föll i glömska i och med den påstådda förintelsen på judarna.

Dresden 1945. Hundratusentals tyska civila massakrerade av de allierade under två dagar.

Under Nürnbergrättegångarna klargjordes att en ”förintelse” på judarna hade ägt rum under krigsåren. De första uppgifterna om en tysk utrotningspolitik, som låg till grund för åtalen, hade kommit från judisk makt-organisationen World Jewish Congress. Denna organisation var så inflytelserik att dess ledare raljerade över att de suttit på Roosevelts verandra och ”diskuterat vilka order de borde ge åt presidenten för Förenta staterna”.

Enligt World Jewish Congress hade två miljoner judar dödats redan 1942. De skulle dessutom inte ha dödats med gas utan genom att ”nazidoktorer” injicerat luftbubblor i deras vener. Dessa uppgifter skulle senare, liksom mycket annat, komma att revideras. Att en medveten utrotningspolitik hade ägt rum togs dock som en sanning.

Den första bluffen: Judar dödades med injicering av luft – inte gas. Klicka för större bild.

Nürnbergrättegångarna var en rättsfars av sällan skådat slag – helt jämförbar med inkvisitionsdomstolarna som drabbade vetenskapsmän eller de metoder som användes för att ”bevisa” förekomsten av häxor och bränna kvinnor på bål. Tribunalen klargjorde inledningsvis  att den ”skall inte vara bunden av de tekniska regler som annars gäller för att skaffa fram bevis”. Istället fick vittnen (många av dem senare bevisade som falska vittnen) och bilder på döda judar (somliga av dem offer för allierade bombanfall och sedan ihopsamlade i högar) fungera som ”bevis” för att ”förintelsen” ägt rum. Under rättegången använde sig segermakterna av omvänd bevisbörda samtidigt som nya lagar stiftades som de åtalade dömdes för retroaktivt. Med andra ord ignorerades alla rättsprinciper under Nürnberrättegångarna.

Kropparna efter en allierad massaker i ett koncentrationsläger i Nordhausen. De tusentals liken radades sedan upp, skylldes på tyskarna och användes i Nürnberg som bevismaterial för ”förintelsen”.

När de styrande idag talar om ”förintelsen” är det i huvudsak uppgifterna från rättsparodin i Nürnberg man hänvisar till. Dessa uppgifter sprids idag vidare av massmedia vars ägare, precis som World Jewish Congress, har ett egenintresse av att hålla myten vid liv. Men bevisen gällande ”förintelsen” skulle aldrig hålla i en oberoende domstol och därför är ”förintelsen” en bluff, eller i vart fall något som det inte finns bevis för. Trots detta är det många som med religiös underkastelse hänger sig fast vid segermakternas – många gånger om motbevisade – lögner.

För att bringa klarhet i ämnet listar vi här några av de mest vanliga myterna:

Tio vanliga förintelsemyter

1. Det finns bilder som styrker ”förintelsen”
Nej, det finns inga fotografier eller filmer på gasavrättningar, däremot bilder på läger, gråtande judar, tåg, taggtråd, Auschwitz-skylten samt utmärglade eller döda kroppar.

Även om krigets realiteter och internering av människor i koncentrationsläger kan vara skrämmande för människor idag, bevisar inte dessa bilder att det skulle ha skett ett industriellt massmord på judar. Bilderna på döda kroppar är tyfusoffer från krigets slutskede då de allierade hade bombat sönder tysk infrastruktur så att livsmedel och medicin inte kom fram till lägren. I flera fall har de allierade fotograferat ihopsamlade lik från människor de själva bombat.

Även japaner satt i koncentrationsläger, fast då i USA. Av de sammanlagt 110 000 amerikanska japanerna, varav 30 000 var barn, transporterades många med tåg innan de spärrades in bakom taggtråd – ett bevis för att en ”förintelse” ägt rum?

2. Det finns vittnen som styrker ”förintelsen”
I Nürnbergrättegångarna var det bara 240 vittnen på plats som avgav vittnesmål om att ”förintelsen” ägt rum. 300 000 skrev under skriftliga vittnesmål. Hur många av dessa bevittnade en gasavrättning eller en fungerande gaskammare?

Då gaskammare vid denna tid inte hade fastslagits som avrättningsmetod var vittnesmålen mycket motstridiga. Uppgifter från vittnen – direkta- eller andrahandsuppgifter – hänvisade i Nürnbergrättegångarna till avrättningar med hjälp av sådant som elektriska ugnar, huvudkrossningsapparater, luftbubblor i blodet, kärnvapen, elektriska golv, bensin injicerat i kroppen, tryckkammarfordon, ångkammare, hundar som åt fångar levande och mycket annat. På denna länk finns mer om de fantasifulla avrättningsmetoderna som enligt vittnesmål påstås ha använts under ”förintelsen”.

Flera av vittnena konfronterades efter kriget av historikern Paul Rassinier, som under kriget var verksam i franska motståndsrörelsen och var anti-nazist. Rassinier satt internerad i Buchenwald och Mittelbau-Dora och visste att hans medfångar ljög om att de bevittnat gasavrättningar. Rassinier, som idag betraktas som den första förintelserevisionisten, reste efter kriget runt i Europa för att träffa författare till de många böcker som hävdar att tyskarna bragt miljontals judar om livet. Inte en enda av dessa författare hade sett en gaskammare som byggts för att gasa människor. Rassinier fick till svar bland annat att det var ”ett sätt att uttrycka sig” och ”eftersom det hände någonstans så…”

Paul Rassinier – en man med stort rättspatos.

Vittnesmål från tyskar är få och saknar i de allra flesta fall någon som helst juridisk trovärdighet. Nürnbergrättegångens viktigaste vittne – Auschwitzs lägerkommendant Rudolf Höss – är bara en av dem som under sin fångenskap hos de allierade utsattes för brutal tortyr för att erkänna skuld till anklagelserna. Detta avslöjades 1983 när Rudolf Höss’ förhörsledare, den judiske sergeanten Bernard Clarke, erkände och skröt med att han hade varit med och torterat Höss samt hotat att döda hans fru och barn om han inte erkände.

I sitt vittnesmål drog Höss till med att 2,5 miljoner människor systematiskt hade dödats i Auschwitz och att ytterligare 500 000 hade dött under andra omständigheter. Idag är den officiella dödssiffran för Auschwitz – som tidigare legat på hela 4 miljoner – bara en miljon istället för Rudolf Höss’ 3 miljoner. Om Höss är icke-trovärdig i uppgifter gällande dödsantal, varför är han då fortfarande trovärdig gällande att den så kallade förintelsen ägt rum?

Rudolf Höss torterades för att erkänna skuld. Trots detta räknas Höss som ett av ”förintelsens” viktigaste vittnen.

3. Judar dödades med giftgas
Det finns inga fungerande gaskamrar, det finns inte ens cyanväteavlagringar i de påstådda ”gaskamrarna” i Auschwitz. Zyklon B användes för att avlusa kläder, och i dessa avlusningskamrar gick cyanvätehalten ”off the scale”, då tester gjordes. Det var alltså för att bevara hälsan på fångarna i koncentrationslägren som cyanväte, i form av Zyklon B-pellets, användes för att döda löss och motverka tyfus-epidemier. Varken förintelsetroende historiker eller ”förnekare” hävdar dock att människor gasades i gaskamrarna avsedda för klädesplagg. Kanske för att dessa riktiga gaskamrar ofta har glasfönster, vilket innebär att ifall den officiella bluffhistorien varit sann, och människor verkligen gasats, så hade dessa självfallet krossat dessa glasfönster. (ur artikeln: Förintelsen är en bluff)

Den oberoende amerikanske gaskammar- och avrättningsexperten Fred Leuchter har vidare undersökt de påstådda gaskamrarna och publicerat sina fynd i det som kommit att kallas för Leuchter-rapporten. Leuchter kom fram till att det inte finns några spår av giftgas i de gaskamrar som ska dödat människor – men däremot i de gaskamrar som användes för att avlusa kläder.

Jag utförde forensiska tester som genomgick prövningar i kemiska labb. Och slutresultatet blev att ingen av anläggningarna som jag undersökt hade någon form av avlagring från gaserna… och det skulle ha funnits stora mängder av sådana avlagringar, med tanke på de avlagringar som jag fann i avlusningskamrarna.

Leuchters slutsats bekräftades av den tyske kemisten Germar Rudolf som utförde liknande prover av ”gaskamrarnas” väggar och fick samma resultat. För denna forskning dömdes Rudolf för ”förnekelse av massmord mot det judiska folket i gaskammare”.

4. Sex miljoner judar dödades
Som tidigare påpekats har dödsantalet reviderats fram och tillbaka. Det har stor relevans för de förintelsetroendes trovärdighet om den officiella dödssiffran i Auschwitz först ligger på fyra miljoner och sedan på en miljon.

Det fanns cirka 3 miljoner judar som levde i de områden som kommit att ockuperas av Tredje riket, då detta var som störst. Ändå rapporterade den västtyska regeringen, den 30 juni 1965, att cirka 3 375 000 ”överlevare” hade ansökt om ”överlevarpensioner”. Matematiken går inte ihop när det kommer till att gasa ihjäl 6 av 3 miljoner judar.

Det finns även befolkningsstatistik tillgänglig från före respektive kriget. Notera hur det judiska totalantalet i världen ökar på tio år trots att sex miljoner av dem ska ha bragts om livet:

Judisk befolkningsstatistik från 1933, från judiska källor: population 15 315 859. Klicka för större bild.

Judisk befolkningsstatistik från 1938, från judiska källor: poplulation 15 748 091. Klicka för större bild.

Judisk befolkningsstatistik från 1948, från judiska källor: population 15 753 638. Klicka för större bild.

Att just siffran sex (som i sex miljoner) är så viktig beror på att den härrör från judisk religion och en religiös profetia. Faktum är att referenser till ”6 000 000 judar” – inte sällan under hot om ”utrotning” – återkommer i mängder av judiska källor långt innan den påstådda förintelsen. Ett tidningsurklipp från den 25 mars 1906 (arkiverad på The New York Times officiella webbplats) talar exempelvis om att ryska (inte tyska!) myndigheter planerar att ”systematiskt och mordlystet utrota” inte mindre än ”6 000 000 judar” som ”lösning på judefrågan”:

Artikeln publicerades 1906, 36 år innan ”förintelsen” ska ha påbörjats.

5. Den ”slutliga lösningen” innebar att judar skulle utrotas
Av de tusentals dokument som finns kvar och rör ”förintelsen” nämns överhuvudtaget inget om att systematiskt ”döda” eller ”gasa” judar eller andra människor.

Länge var Wannseekonferensen 1942, där Operation Reinhardt och ”den slutliga lösningen” ska ha diskuterats, det stora beviset för att den tyska ledningen planerade och sedermera utförde ett industriellt massmord på judarna. Men protokollet från detta möte – funnet 1947 av den judiske professorn Robert Kempner för att användas i Nürnbergrättegångarna som bevismaterial – är snarare ett bevis på att den inte ägde rum.

Protokollet beskriver den slutliga lösningen som en emigrering av judar österut från tyskarnas lebensraum och detaljer kring hur judar i ockuperade områden ska bygga järnvägar m.m. i enlighet med denna plan. Detta stämmer väl in på hur man formulerade denna tyska policy utåt och från det skriftliga direktivet från Hermann Göring till Reinhard Heydrich om att genomföra denna slutgiltiga lösning – där ”emigration” och ”evakuering” var de ord som användes.

I detta hus i Berlinförorten Wannsee diskuterades emigreringen av judar som en ”slutlig lösning”.

Begreppet ”slutlig lösning” användes först av sionistledaren Theodor Hertzl i slutet av 1800-talet gällande en plan om att ge judarna en egen nationalstat. Tredje riket ingick initialt en överenskommelse (Haavara-överenskommelsen) om att judar skulle få emigrera till Israel. Hitler talade i juli 1942 – en tidpunkt då ”förintelsen” redan pågick – om en lösning att sända judarna till Madagaskar efter kriget. Alla dessa lösningar på judefrågan innefattade emigration, inte ”utrotning”.

6. Det fanns en order om att utrota judar
När den judiske historikern Raul Hilberg – ”Världens främsta expert på förintelsen” enligt flera mainstream-medier – blev korsförhörd under den uppmärksammade Zündel-rättegången på 1980-talet, tvingades han erkänna en rad viktiga omständigheter. Pressad av Ernst Zündels försvarare medgav Hilberg att det inte fanns någon skriftlig order från Hitler om att utrota judarna, trots att han i sin bok The Destruction of the European Jews – ett standardverk för förintelseforskning – tidigare hade påstått att det fanns två sådana. Han medgav även att inte finns en enda obduktionsrapport som visar att någon har dött av giftgas i koncentrationslägren.

Hilberg tvingades dessutom vittna om att ”förintelsen” hade skett utan order, budget, plan eller organisation. Istället, menade Hilberg senare, hade den ägt rum genom ”en otrolig ömsesidig förståelse, en samstämd tankeläsning genom en vidsträckt byråkrati.” (engelska: ”an incredible meeting of minds, a consensus-mind-reading by a far-flung bureaucracy”).

Det existerar ingen obduktionsrapport som styrker att en (1) enda människa gasades i tyska koncentrationsläger – ”förintelsen” saknar helt tekniska bevis. Artikel publicerad i The Montreal Gazette, den 18 janari 1985, efter Raul Hilbergs vittnesmål i Zündel-rättegången.

7. En tysk konspiration
Det var många tyskar som deltog i den så kallade förintelsen. Enligt det judiska Simon Wiesenthal-centret, med flera, rörde det sig om ”hundratusentals”. Ledarna i Tredje riket, ledarna i partiet, medlemmar av säkerhetspolisen och den reguljära polisen, SS, soldater samt byråkrater räknas här in som delaktiga.

Raul Hilberg eller någon annan anhängare av förintelsemyten skulle naturligtvis aldrig använda sig av ordet ”konspiration” för att beskriva hur tyskarna lyckades med bedriften att hemlighålla detta utrotningsprojekt under flera års tid. Men med tanke på Hilbergs uttalanden om telepatisk kommunikation mellan de som utförde ”förintelsen”, kombinerat med uppgifter om de ”hundratusentals” som ska ha deltagit, är det uppenbart att det de facto rör sig om inte bara en konspiration utan en gigantisk sådan. Enligt konspirationsteoretikerna lyckades hundratusentals tyskar alltså hemlighålla detta enorma utrotningsprojekt för hela världen mellan åren 1941-1945 samtidigt som ytterst få av dessa konspiratörer trätt fram efter kriget.

Raul Hilberg – en riktig konspirationsteoretiker.

8. Judarna var oskyldiga offer
Orsaken till att judarna sattes i koncentrationsläger var för att de ansågs vara verkliga eller potentiella fiender till det tyska folket och det tyska riket. Det var inte konstigare än att USA under kriget satte japaner med amerikanskt medborgarskap i koncentrationsläger eller att England gjorde detsamma med tyskar på brittisk mark. Användandet av koncentrationsläger hade stöd i Genevekonventionen och var alltså fullt lagligt.

Den tyska skepsisen gentemot judarna började på allvar när judar i Tyskland använde sitt inflytande inom politiken (företrädesvis det socialdemokratiska partiet) och media för att bedriva antikrigspropaganda mitt under brinnande krig (första världskriget) och sedan efter kriget försöka utöka den kommunistiska världsrevolutionen till Tyskland. Flera judiskt ledda bolsjevikrevolutioner ägde rum i Tyskland efter första världskriget. De som till sist satte stopp för den kommunistiska världsrevolutionen, som hade behövt Tyskland i sitt nät för att lyckas, var nationalsocialisterna.

När nationalsocialisterna tog makten i Tyskland 1933 dröjde det bara veckor innan judenheten förklarade Tyskland krig i alla judars namn. Det var de främsta judiska organisationer, däribland just World Jewish Congress som senare skulle etablera förintelsemyten, som låg bakom krigsförklaringen och de massdemonstrationer som judarna arrangerade i USA. Syftet var ett i ett ”heligt krig” förena sig mot Tyskland. Judar världen över skulle använda sitt inflytande för att sluta handla med Tyskland och uppmana regeringar att bojkotta tyska varor eller förklara Tyskland krig. Åtminstone det senare skulle visa sig vara framgångsrikt då såväl USA som Storbritannien övertalades till krig av inflytelserika judar och judiska grupper.

Judarna förklarade krig mot Tyskland flera år innan andra världskriget.

De judiska tongångarna gentemot tyskarna var under dessa möten mycket hätska. I ett av talen på dessa demonstrationer i USA klargjordes att Tyskland skulle ”förintas helt och hållet […] för all framtid” och att ”faran för judarna ligger i hela det tyska folket”.

Judar i Madison Square Garden, 27 mars 1933

9. Förintelsetroende förmedlar den objektiva sanningen
Detta är inte sant. Varken World Jewish Congress, som kom med de första anklagelserna, eller de allierade segermakterna, som skötte åtalen, var några objektiva parter. Tvärtom låg det i deras intressen att skapa och underhålla en propaganda om att den andra sidan begick oerhörda övergrepp.

Judarna har gjort stora förtjänster på förintelseindustrin. Förutom utbetalda skadestånd till judiska individer och det faktum att många av dem livnärt sig på att hålla föreläsningar eller skriva böcker om ”förintelsen”, är Israel till stor del uppbyggt på tyska skadeståndspengar. Det är idag nästintill omöjligt att kritisera judisk makt-intressen utan att förintelse-kortet dras upp. När judiskt-ägd media i västvärlden – exempelvis Bonniers alla tidningar, förlag och kanaler – ältar denna påstådda händelse, är det för att de själva och deras etniska grupp ska kunna dra nytta av det. De är inte objektiva.

Objektiv var däremot den amerikanske domaren Charles F. Wenersturm, president i en av domstolarna under Nürnbergrättegångarna, som vägrade delta i rättsparodin och flög hem till Amerika. Till tidningen Chicago Tribune förklarade Wenersturm att åklagarens avdelning ”drevs enbart av personlig ambition och hämndlystnad”, att åtalet gjorde sitt yttersta för att ”omöjliggöra för försvaret att förbereda sitt mål och skaffa fram bevis”, att ”90 procent av de personer som var knutna till Nürnbergdomstolen bestod av jäviga vilka av antingen politiska eller rasliga (att de var judar, Reds. Anm.) skäl understödde åtalet”. Wenersturm avfärdade helt Nürnbergrättegångarna och i avslutningen skrev han: ”Hade jag sju månader tidigare vetat vad som hände i Nürnberg skulle jag aldrig begett mig dit.”

En neutral källa var i sammanhanget också internationella Röda korset som fick tillåtelse att inspektera lägren och därefter publicerade en rapport om förhållandena där. I den 1 600 sidor långa Report of the International Committee of the Red Cross on its activities during the Second World War (September 1, 1939 – June 30, 1947), som utgavs i Genéve 1948, framgick bland annat att det rådde svåra förhållanden på grund av tyfussmittan men att tyskarna vidtagit åtgärder för att försöka förhindra smittan. Judarna led dock inte mer än någon annan folkgrupp i lägren, skrev ICRC i rapporten, och bekräftade också att transportvägar förstördes i krigets slutskede vilket försvårade nödhjälp. Noterbart är att ord som ”gas chamber” och ”genocide” inte finns med i den 1 600 sidor långa rapporten.

Röda korset noterade inga inga tecken på industriellt massmord.

Det kan i sammanhanget påpekas att memoarerna från de allierade ledarna Winston Churchill, Charles de Gaulle samt Dwight D. Eisenhower – samtliga väl medvetna om vad som hände under kriget – inte med ett enda ord nämner gaskammare eller några andra uppgifter om ett industriellt massmord på judarna. Att en sådan gigantisk händelse inte omnämns någonstans på de över 5 000 sidor dessa memoarer omfattar, tyder på att författarna själva varit väl medvetna om att ”förintelsen” är en propagandamyt.

10. ”Förnekarna” är några få stollar
Om du är så kallad förintelseförnekare kan du räkna med att bli förtalad av västerländsk media. I ett femtontal europeiska länder är förintelseförnekelse så pass allvarligt att det räknas som kriminellt och kan ge flera år i fängelse. Flera historiker, professorer, utbildade experter eller självlärda personer har dömts till flera års fängelse, förlorat sina ämbeten eller tvingats fly ”rättvisan” för att ha ifrågasatt den officiella versionen av ”förintelsen” i demokratier som Frankrike, Österrike, Tyskland med flera länder.

Ungefär så här ser ”rättvisan” ut i många europeiska länder. I flera länder kan man dessutom få högre straff om man ifrågasatt ”förintelsen” än om man våldtagit eller mördat någon.

I Sverige finns gummiparagrafen ”hets mot folkgrupp” som används som alternativ till förintelseförnekelselagarna. Lagen fungerar på snarlikt sätt även om ingen ännu dömts till fleråriga straff utan ”bara” till några månaders straff. Nyligen dömdes Nordfronts ansvarige utgivare till fängelse på grund av läsarkommentarer som uttalade ”Leve nationalsocialismen”, vilket enligt svenskt rättsväsende var detsamma som att ”hylla förintelsen”.

Med tanke på att man kan bli förtalad, dömas till fängelse, förlora sitt ämbete om man är högt utbildad, tvingats fly eller utsättas för annan förföljelse, är det ett under att det fortfarande publiceras förintelsekritiska böcker.

Men om nu de förintelsekritiska är några få knäppgökar, varför finns det då lagar som förbjuder dem att komma till tals? Varför förvägrar massmedia dem utrymme?

Nyligen publicerade den judiska organisationen Anti-Defamation League en undersökning som bekräftar att det är en myt att bara ett fåtal tvivlar på den officiella versionen av ”förintelsen. Globalt sett är det hissnande 67 procent som inte alls tror på denna påstådda händelse enligt ADL:s undersökning. I västra Europa, där indoktrineringen är som värst i media och skolor, är det ändå nästan var fjärde person som är tvivlare. Om denna uppgift stämmer och kan härledas till svenska förhållanden, skulle det kunna innebära att ungefär 2,5 miljoner svenska medborgare är ”förintelseförnekare”. Det är knappast få människor.

Två av tre ifrågasätter förintelsemyterna. Källa: ADL.org

Det är dags att svenskar slutar tro blint på de uppgifter som politiker, journalister och gråtande ”överlevare” ältar i tid och tid, och framförallt under denna dag – ”förintelsens minnesdag”. Återupprepade lögner blir inte mer sanna bara för att de framförs i en dagstidning, i en Hollywood-film eller för att den som återupprepar bluffen själv tror på den.

Låt inte förintelse-kortet hindra dig från att bekämpa mångkulturen eller massinvandringen. Låt det inte stoppa dig från att granska och kritisera judiskt inflytande över västvärlden, och användandet av detta inflytande för att främja mångkultur, kulturmaxism och andra folkfientliga värderingar. ”Förintelsen” upphör att vara ett psykologiskt vapen och en källa till självcensur när nog många genomskådat lögnen och bestrider denna påtvingade skuld.

• Publicerad:
  2016-01-27 00:00

Kategoriserat som:
• Historia
• Judisk makt
• Kärnfrågor
• Kultur & Kunskap
• Nationalism
• Nyheter & Journalistik
• Samhällsfrågor
• Vetenskap
• Nationalsocialism
• Revisionism
• Tredje riket