MELLANÖSTERN. Theodor Engström beskriver den sionistiska krigföringen i Mellanöstern och dokumentet ”A Clean Break: A New Strategy for Securing the Realm” där sju sionistiska måltavlor utpekas.
Den Islamiska Staten (IS) har på några år, från till synes ingenstans, hamnat högt på den internationella dagordningen i och med destabiliseringen av Syrien. Samtidigt som väst nu bedriver en teatralisk och högst symbolisk ”bekämpning” av IS, så fylls de sionistiska medierna av återkommande sensationsreportage där man propagerar om IS ondska och faran de utgör för de västerländska massorna.
Under ytan hittar man dock dunkla sionistiska motiv bakom de senaste årens händelseutveckling, och i den tillsynes kognitiva dissonansen mellan passionerade och varnande sensationsreportage om IS från sionistiskt kontrollerade medier, samt halvhjärtade faktiska militära insatser från det av sionisterna kontrollerade USA. Utvecklingen i Mellanöstern är dock allt annat än överraskande och finns beskrivet i sionistiska dokument så tidigt som år 1996, vid namnet A Clean Break: A New Strategy for Securing the Realm, och genom att bland annat studera det här dokumentet utkristalliseras något av en logik bakom den rådande galenskapen, med långtgående konsekvenser långt utanför Mellanöstern.
Policydokumentet, som författades av ett team under ledning av den amerikanska neokonservative juden Richard Perle, och som framställdes till den israeliska premiärministern Benjamin Netanyahu, utmålar en sionistisk rörelse som stagnerat, i en för Israel potentiellt ”dödlig” fredsagenda i utbyte mot israeliska landavträdelser. För att ”återuppliva” sionismen och trygga Israels framtid, föreslår rapporten istället att Israels fientliga omgivning ska ”destabiliseras” medelst regimskifte i Irak och i ”sönderpressandet” av Syrien medelst ”proxystyrkor”, som ska utgå från vännerna Turkiet och Jordanien.
Varaktig fred kan sedan, menar Perle, bara uppnås i och med de fientliga grannländernas ”ovillkorliga” kapitulation inför judisk övermakt. Huvudförfattaren Richard Perle inkluderar också i sitt CV ett medlemskap i både JINSA, en mäktig amerikansk lobbygrupp för judiska intressen, PNAC, en framstående neokonservativ tankesmedja, men också Bilderberggruppen, den obskyra internationella maktklubb där delaktighet alltid borde vara en varningsflagg för rättrådiga individer, till att medlemmen ifråga knappast ser till den egna nationens intressen i första hand.
Den neokonservativa judiska maktfalangen i USA, som förenklat har sina rötter i judisk marxism kring Trotskij, men som nu agerar utifrån en konservativ täckmantel i sionismens intressen, var på 90-talet inte heller ensamma om att hetsa för regimskiften i Mellanöstern. Även i Clintons liberala och judiskt dominerade administration stod israeliska intressen högt på dagordningen, vilket bland annat under ledningen av den judiska utrikesministern Madeleine Albright resulterade i en ekonomisk blockad för att försvaga Saddam Hussein. En blockad som f.ö. beräknas ha kostat mellan en halv- till en miljon irakiska barn livet i den resursbrist som uppstod, men som Albright, efter att ha fått frågan i en intervju, ansåg vara ett acceptabelt pris.
Den neokonservativa sionistiska falangen kom sedan till makten i och med Bush-administrationen där flertalet neokonservativa fick ett betydande inflytande inom administrationen, däribland judarna Leo Strauss, och Paul Wolfowitz, men också författaren till Clean Break-dokumentet Richard Perle, tillsammans med juden och medförfattaren David Wurmser.
Efter att den för de neokonservativa högst fördelaktiga attacken vid 9/11 gått av stapeln, skulle de tidigare utformade sionistiska planerna för Mellanöstern snart bli supermaktspolitik. Att dessa planer redan från början innefattade mer än den halvhjärtade inledande insatsen mot Afghanistan, bekräftas av NWO-insidern Wesley Clarke, en halv-jude som är ökänd för sin inblandning i bombangreppet mot Serbien, och som då rättfärdigade agerandet med att det inte fanns någon plats för etniskt homogena stater i den nya världsordningens era, som efter att ha kommit ut som motståndare till de nya krigsplanerna för Mellanöstern, hade följande att delge i en intervju år 2007:
Jag gick genom Pentagon, och träffade minister Rumsfeldt och vice minister Wolfowitz. Jag gick ner för att bara hälsa på några av personerna bland stabscheferna som brukade arbeta för mig, varvid en av generalerna kallade på mig. Han sa: ’Sir, du måste komma in, du måste komma in och prata med mig någon sekund!’ Jag sa: ’Nå, du är för upptagen.’ Hans sa: ’Nej, nej.’ Han säger: ’Vi har fattat beslutet att vi kommer att gå i krig mot Irak.’ Det här var vid eller omkring den 20:e september. Jag sa: ’ Går vi i krig mot Irak? Varför?!’ Han sa: ’Jag vet inte.’ Han sa ’Jag antar att de inte vet vad annat de kan göra.’ Så jag sa: ’Nå, hittade de någon information som kopplar Saddam till al-Qaida?’ Han säger: ’Nej, nej.’ Han sa: ’Det har inte framkommit något nytt där. De har bara fattat beslutet att gå i krig mot Irak.’
[…] Så jag kom tillbaka för att träffa honom några veckor senare, och vid den tidpunkten så bombade vi i Afghanistan. Jag sa: ’ Ska vi fortfarande gå i krig mot Irak?” Och han sa: Åh, det är värre än så!’ […] Han plockade upp en papperslapp, och han sa: ’Jag fick precis ner detta från övervåningen’ – vilket innebär försvarsministerns kontor – ’idag.’ Och han sa: ’Det här är ett PM som beskriver hur vi tänker slå ut sju länder inom fem år. Först Irak, och sen Syrien, Libanon, Libyen, Sudan, och avslutningsvis Iran.’
Som av en händelse är alla länder på listan fiender till Israel, och bortom sionistiskt eller globalistiskt inflytande, olikt Turkiet, Jordanien, Saudiarabien och kurderna, där Irak, Syrien, Libyen, och Iran, också var eller är starka statsapparater med slagkraftiga centraliserade stående arméer, där flera också innehade avancerade vapenprogram vilka utgjorde ett hot mot Israels säkerhet och till viss del mot NWO-vasallen Saudiarabien.
I det nu ökända Irakkriget som gick av stapeln 2004 under falska premisser, kom hundratusentals irakier att mista livet och tiotusentals amerikaner blev dödade eller invalidiserade, staten Irak slutade att fungera och den amerikanska skuldsättningen ökade lavinartat. Allt för judestatens räkning. Ytterligare bekräftelse på att det låg sionistiska intressen bakom störtandet av Saddam får vi från den judiska journalisten Carl Bernstein, som är mest känd för att ha varit delaktig i avslöjandet av Watergate-skandalen, som när han gästade Morning Joe Show på MSNBC delgav följande citat, innan han tystas av programledaren:
Det här var ett vanvettigt krig som brutit ner oss ekonomisk, moraliskt! Vi gick i krig mot en snubbe som hade absolut inget med 9/11 att göra! Det var en total förevänding! Det är oförklarligt! Och där har du Cheney, där har du Bush, där har du de judiska neokonservativa som ville omdana världen. Jag kanske kan säga detta för att jag är jude. För att åstadkomma ett särskilt resultat i Mellanöstern…
Resten av listan med måltavlor betas dock inte av under de kommande fem åren under Bush, trots en hel del krigshets mot framförallt Syrien och Iran, något som troligtvis har att göra med att Irak visade sig bli svårare att pacificera än vad man först räknat med, varefter de amerikanska krigsvasallernas hembefolkning snart blev krigströtta, där också just Syrien och Iran direkt bidrog till att stärka motståndet mot de amerikanska ockupationstrupperna.
Att Iran dock undkommer ett anfall i och med den krigshets som sker riktat mot landets kärnkraftsprogram, har också mycket att göra med att Iran innehar kapaciteten att minera Hormuz-sundet, varigenom en betydande del av världens oljehandel bedrivs. Till skillnad från Iraks kärnkraftsanläggning, som bombades av israelerna på 80-talet, var Irans utspridda, och flera insprängda i djupa bergrumsbunkrar.
När Obama-administrationen sedan kommer till makten, under parollen som kraftigt kritisk till Irakkriget, för att tilltala en krigstrött opinion, ska man dock inte tro att judisk makt fick ta ett steg tillbaka, även om dock några av de judiska neokonservativa hökarna tillfälligt tappade makt till en mer liberal och internationalistisk falang inom judisk makt-eliten. Operation Obama är dock en judisk skapelse från början till slut, där Obamas närts och skolats ända fram till toppen av en cirkel med judiska rådgivare och välgörare, som inkluderar den tidigare Clinton-rådgivaren Abner Mikva, som tillskrivit Obama en ”judisk själ”.
Andra viktiga judiska kontakter som samlats runt Obama är Newton Minow, Penny Pritzker, Bettylu Saltzman och David Axelrod. Den sistnämnda skulle komma att bli avgörande i att lägga upp den strategi som tog Obama till Vita Huset, där Axelrod också tog hem en position som senior presidentrådgivare. Juden Rahm Emanuel, tidigare rådgivare till Clinton, utnämndes också till stabschef.
Faktumet att inbördeskriget mellan shia- och sunni tillfälligt bedarrat i Irak samt att de salafistiska rebellerna i al-Qaida i Irak (AQI) kraftigt försvagats med flera ledare dödade eller fängslade, samt resten utdrivna i öknen, ger Obama nu möjligheten att utrymma Irak från amerikanska trupper och ge hemmaopinionen en respit. På dagordningen under Obama får också prioriterade inrikesfrågor som jämställd sjukvård, underlättandet av massinvandringen från Mexiko, samt försöken att avväpna amerikanerna, en högre prioritet.
Detta hindrar dock inte Obama-administrationen från att börja beta av ytterligare nationer från den tidigare utformade listan med sionistiska måltavlor. Efter att den så kallade arabiska våren gått av stapeln, delvis på grund av ökande matpriser, som direkt går att koppla till den judiska centralbanken Federal Reserve, och deras Quantative Easing efter finanskrisen 2008, vilket lavinartat ökat den globala penningmängden, och resulterat i prisinflation i fattigare länder, så utmanas snart Libyen, Tunisien, Egypten, och Syrien, av islamistiska uppror.
I Libyen går Obama direkt ut i stöd för islamisterna, men efter att Libyens ledare Gaddafi ser ut att lyckas återställa ordningen, får Obama tillsammans med Frankrikes delvis judiska president Nicolas Sarkozy, och Storbritanniens delvis judiska premiärminister David Cameron, snabbt till stånd en militär intervention mot landet.
Även Sverige deltog militärt i det sionistiska krigsäventyret under Bilderberg-medlemmen Fredrik Reinfeldts ledning, där det beslutades att svenska JAS-plan skulle skickas till Libyen. I ett utslag av sedvanlig svensk självgodhet, skulle planen dock inte släppa några bomber, utan endast målmarkera markmål, varvid andra plan skulle avsluta smutsjobbet. Vilken faktisk skillnad detta utgjorde för de libyer som av svenska plan designeras för avrättning är osäkert. Mindre känt är dock att Sverige även bidrog med ”propaganda-soldater” som ska ha bedrivit ”psykologisk krigsföring” mot Gaddafis soldater. I den minimala uppmärksamhet som Sveriges psy-ops förband ändå rönte, framkom också att det inte fanns några lagliga förhinder för dessa att agera även mot den svenska befolkningen.
Resultaten av insatsen blev långtgående, där det tidigare välmående och historiska motståndaren till den nya världsordningen, Libyen, upphör som en fungerande stat och splittras mellan rivaliserande islamistiska milisgrupper. Dess ledare Gaddafi lynchas efter att hans flyktkonvoj beskjutits och förstörts av NATO-flygkrafter, något som synligt roade den amerikanska utrikesministern Hillary Clinton, samtidigt som Gaddafis planer på en ny gulddinar och rollen som en ledande kraft i Afrika går i graven med honom.
Gaddafi hade också varnat, för att ett störtande av hans regim skulle öppna den port som Libyen utgjorde mellan Afrika och Europa, men han verkar dock inte ha förstått att det var precis detta som globalisterna önskade sig, varvid en massiv massmigrationsväg till Europa över Medelhavet nu låg vidöppen. Sverige deltar också i denna andra fas av Libyen-insatsen, där den svenska kust-”bevakningen” nu börjat skeppa afrikaner över Medelhavet, många med Sverige som tilltänkt slutdestination. På senare tid har också den Islamiska Staten expanderat i Libyen, och kontrollerar idag Gaddafis hemstad Sirte.
När det kom till Egypten nöjde sig dock den internationella sionistiska makteliten med symboliska protester efter att den egyptiska militären återställt kontrollen, allierad med Israel och beroende av Saudiarabiska pengar som den egyptiska staten redan är. I den eskalerande islamistiska resningen mot den sekulära Assad-regimen i Syrien, ställer sig USA dock återigen på islamisternas sida, och inleder därmed offensiva insatser mot ytterligare en av nationerna på den tidigare nämnda sionistiska listan med måltavlor.
Först framhäver man dock nu de sekulära krafterna i Free Syrian Army (FSA), som ett svepskäl till varför motståndet mot Assad skulle vara av godo, men man ger samtidigt sin välsignelse till den massiva införseln av vapen och pengar från de allierade Gulfstaterna, som uteslutande går till islamistiska krafter, varvid FSA snart marginaliseras. Från USA fortsatte dock vad man kallade ”icke-dödlig hjälp” att flöda till ”oppositionen”, samtidigt som även CIA utför förtäckt assistans till rebellerna. Bas för de fientliga insatserna, bestående av materiell införsel, sjukvård, och träning, blir primärt NATO-medlemmen Turkiet, och den sionistiska vasallen Jordanien. Även Storbritannien ger de syriska rebellerna assistans, och från Sverige under Fredrik Reinfeldt, så bidrar man med minst 110 miljoner.
För att förstå den aktuella sionistiska dagordningen för Syrien, så kan det nu också vara värt att påminna sig om det tidigare nämnda ”A Clean Break” dokumentet, som specifikt talade om hur ”destabiliseringen” av Syrien medelst proxygrupper var enligt Israels intressen, vilket framgår ur följande citat från dokumentet:
Israel kan arbeta nära med Turkiet och Jordanien för att binda, destabilisera, och rulla tillbaka några av dess mest farliga hotbilder. […] Israel kan forma sin strategiska omgivning i samarbete med Turkiet och Jordanien genom att försvaga, betvinga, och t.o.m. rulla tillbaka Syrien. Denna ansträngning kan fokuseras på störtandet av Saddam Hussein från makten i Irak – ett viktigt israeliskt strategiskt mål i sin egen rätt – som ett medel för att gäcka Syriens regionala ambitioner.
[…] Och Damaskus fruktar denna ’naturliga axel’ med Israel på ena sidan, centrala Irak och Turkiet på den andra, och Jordanien, i centern skulle sammanpressa och lösgöra Syrien från den Arabiska Halvön. För Syrien vore detta förspelet till en omritning av Mellanöstern kartan som skulle hota Syriens territoriella integritet.
[…] Av största vikt, så är det förståeligt att Israel har ett intresse att diplomatiskt, militärt, och operativt stödja Turkiets och Jordaniens åtgärder mot Syrien, såsom att säkra allianser med arabiska stammar som kan passera över gränsen in på syriskt territorium och som är fientliga till den styrande syriska eliten.
En beskrivning som med kuslig likhet i detta nu tycks genomföras i Syrien, där utomstående arabiska proxygrupper bidrar till destabilisering, och där träning och förnödenhetsrutter utgår från Irak, Syrien, och Jordanien. Sedan år 1996 då rapporten skrevs, har en hel del dock självfallet förändrats, bland annat Syriens centrala roll i en framväxande iransk maktaxel efter Saddams störtande, med iranskt inflytande över regimen i Irak, i Syrien, och över Hezbollah i Libanon, där det också nu är denna anti-sionistiska maktaxel som sionisterna försöker bryta.
Särskilt då man har i minnet hur den israeliska armén (IDF) slogs tillbaka och förnedrades av Hezbollah i Libanonkriget år 2006, medelst assistans av iranska vapensystem och persiska Quds-förband. Vilket står i skarp kontrast till hur IDF förr i tiden nästintill obehindrat kunde avancera till och regna eld över Beirut.
Trots assistans till Assad-regimen från Ryssland, Iran, och Hezbollah, tappar dock Assad-regimen snabbt kontrollen över östra Syrien, där AQI, som USA aldrig förintade utan bara temporärt försvagade inför sitt tillbakadragande, som ett resultat lyckas nyttja säkerhetsvakuumet till att få en fristad och till att ta över territorium och vapen, samt att absorbera mindre islamistiska rebellgrupper. Man intar också provinshuvudstaden Al-Raqqah i östra Syrien, samt Falluja i Irak, och byter namn till den Islamiska Staten i Irak och Syrien (ISIS).
Kort därefter intar ISIS Iraks näst största stad Mosul och avancerar mot Baghdad där de också intar Saddams födelseort Tikrit innan de stoppas. Stora delar av de irakiska säkerhetsstyrkorna kollapsar inför offensiven och stora mängder amerikanska fordon, artilleripjäser, och vapen faller i islamisternas händer. Tusentals tillfångatagna irakiska soldater massakreras. För att fira segern framträder deras ledare al-Baghdadi sedan för första gången offentlig i en moské i Mosul, där han tar titeln Kalif över muslimerna, och utropar den Islamska Staten (IS) som ett återupprättat Kalifat. Ett hastigt och explosivt förlopp allt i allt som därefter snabbt gör IS till världskända.
Obama-administrationen uttrycker nu direkt förfäran och simulerar förvåning över det inträffade, men bedyrar framförallt hur man omöjligen kunnat förutse händelseutvecklingen. Att åtgärda det säkerhetsvakuum som bidragit till IS framväxt i östra Syrien, genom att börja hjälpa Assad mot islamisterna är dock inte aktuellt för väst, utan destabiliseringsinsatserna mot Syrien fortsätter obehindrat.
Än värre är att sionist-hantlangarna i Obama-administrationen uppenbarligen ljög när man påstod att IS avancemang var en överraskning, något som nu bekräftats i tidigare hemligstämplade dokument från det amerikanska Försvarsdepartementet, som man tvingats offentliggöra efter en juridisk process av den konservativa tankesmedjan Judicial Watch. Här framgår det uttryckligen att man var väl medvetna om att stödet till oppositionella krafter i Syrien med stor sannolikhet skulle resultera i ett islamistiskt Kalifat, och att man såg detta som ett önskvärt resultat.
Eller för att citera dokumentet ifråga:
Om situationen urartar så infinner sig möjligheten att ett deklarerat eller odeklarerat salafistiskt rike etableras i östra Syrien, och det är precis vad makterna som understödjer oppositionen önskar sig, för att isolera den syriska regimen, som ses som en strategisk del i den shiitiska maktaxeln.
”Salafistiskt” är här liktydigt med den trogna tolkning av Islam som al-Qaida och Islamiska Staten följer, där ”makterna som understödjer oppositionen” i dokumentet fastställts som ”Väst, Gulfstaterna, och Turkiet”, och där regimens understödjare fastställts som ”Ryssland, Kina, och Iran”. D.v.s. det sionistiska globalistlägret mot de nationer som även i fortsättningen vill se en multi-polär värld, fri från globalt tyranni och allsmäktig bankfinans. Med den ”shiitiska maktaxeln” syftar man vidare på det redan nämnda iranska inflytandet över Irak, Syrien, och Libanon. Även om Israels sionistiska hand och intressen går att se tydligt över kaoset i Mellanöstern, har den öppna israeliska inblandningen förblivit passiv än så länge, annat än ett par bombningar i Syrien som då självfallet upprepat riktat sig mot Hezbollah, istället för IS.
Beträffande bakgrunden till IS framväxt har också NWO-insidern Wesley Clarke något att säga även här, varvid det börjar bli underligt att han ännu inte råkat ut för en olycka med tanke på hans lösa tunga, om han nu inte fungerar som någon sorts säkerhetsventil, där han i en intervju i CNN hade följande att förtälja:
ISIS kom igång genom finansiering från våra vänner och allierade, för att som folk kommer säga dig i regionen, om du vill ha någon till att slåss in i döden mot Hezbollah, så sätter du inte upp en värvningsaffisch och säger du vet: ’Ta värvning för oss och skapa en bättre värld.’ Du vänder dig till seloter och du vänder dig till dessa religiösa fundamentalister. Det är de som bekämpar Hezbollah. Det är som en Frankenstein.
Vem han syftar på med ”vänner och allierade” nämns inte specifikt, med det är noterbart att huvudfiende till Hezbollah är Israel och inte Turkiet eller Saudiarabien. Klart är dock att det var det sionistiska störtandet av Saddam som bidrog till att IS föregångare AQI fick livsutrymme och att samma AQI endast tillfälligt försvagades för att möjliggöra ett amerikanskt trupptillbakadragande, varvid organisationen tilläts överleva för att sätta fortsatt press på det nu av iranierna influerade Irak.
Beträffande IS nuvarande ledare al-Baghdadi är det vidare intressant att notera att han efter att ha gripits 2004, hamnade i det amerikanska fånglägret Camp Bucca, dit många fångar flyttades efter att övergreppen i Abu Ghraib uppdagades samma år. Det har här framkommit från intervjuer med en ledande IS-medlem, samt amerikanarnas egna erkännanden, att al–Baghdadi, och flertalet andra högt uppsatta IS-ledare, här fick ett ypperligt tillfälle att skapa nätverk och de strukturer som sedan kom att utgöra IS framtida ledarskap.
Från Irakiska myndighetskällor framgår det också att minst 17 högt uppsatta IS-ledare suttit i amerikanska fångläger för att sedan släppas, däribland al-Baghdadi. Vad som mer hände i dessa fängelser är inte känt, men betänker man teorier som de kring MK Ultra, tillsammans med den till synes menlösa tortyr, på fångar utan något av vikt att förtälja, som avslöjades i fängelseet Abu Ghraib och som först skylldes på enskilda rötägg men som senare visat sig vara en del i en utarbetad CIA-doktrin, så finns det en god grogrund för vidare spekulationer. Noteras kan också att det efter lönnmordet på en annan påstådd jihadledare, Bin Ladin, publicerades sedan vad som utges vara hans personliga bibliotek, som inkluderade böcker om MK Ultra, samt skrivelser om 9/11 som en konspiration.
Sedan IS med al-Baghdadi i spetsen utropade sitt Kalifat, har sionistiska medier världen över därefter fyllts med återkommande sensationsreportage om terrorhotet som IS utgör mot Väst, om deras massavrättningar, och om förstörelsen av kulturskatter. Varvid också Obama-administrationen tvingats uppvisa någon form av åtgärd mot IS, som utkristalliserats i en USA-ledd bombkampanj mot IS för att som man säger, tillsammans med regionala partners, ”degradera” och ”förstöra” IS.
Vad folk världen över dock reagerat på, i stegrande misstro, utan att flertalet dock lyckas sätta sin stigande olust i en logiskt kontext, är att trots de påstådda insatserna från världens enda supermakt, som tidigare besegrade Saddam på under en månad, och hetsen från de sionistiska medierna, så har IS snarare stärkts under tiden och fortsatt med att erövra nya områden, senast staden Ramadi i Irak, och oas-staden Palmyra i Syrien.
Svaret på denna uppenbara oförmåga från USA:s sida handlar här uppenbarligen om en ovilja att göra annat än symboliska aktioner mot IS, och exemplifieras tydligt i flera bisarra omständigheter. Först kan man betrakta vad som skedde när IS försökte genomföra en offensiv mot de zio-allierade kurderna mot Kirkuk och Kobane, vilket möttes av massiva amerikanska flyganfall och vapenleveranser, vilket snabbt tvingade IS på reträtt. Jämför man sedan detta med insatserna mot IS utanför Ramadi, där försvararna vädjat i veckor om vapen och flygunderstöd, och varnat för stadens oundvikliga fall, men där knappt några bombningar alls genomfördes, varvid amerikanerna efter fallet skyllde på irakisk feghet och en sandstorm. Staden omges dock av öppen öken, och även vid Kobane så förekom det sandstormar som IS tog skydd i.
Istället så framgår snart bilden av ett USA som vallar IS likt får, istället för att bedriva någon ordentlig bekämpning. Kurderna var uppenbarligen här ett otillåtet byte, medan de irakiska säkerhetsstyrkorna i Irak, för att inte tala om den av Assad-kontrollerade staden Palmyra, som inte fick någon assistans alls, med en resulterande seger för IS och masslakt på civila efter intagandet, framställs som lovliga byten för IS. I den irakiska armén och bland iranstödd shiamilis, så har man sedan länge som ett resultat, till skillnad från Amerikas egen befolkning i stort, insett att assistansen från USA inte är seriös.
Den irakiske generalen Al-Muhandis hade kort efter Ramadis fall följande att förtälja om sin syn på de amerikanska bombningarna till en amerikansk reporter:
Det är uppenbart. Den internationella koalitionen är inte seriösa i sina operationer. Det är därför Ramadi föll.” – Han pekar på kartan – ”Den här bron utgör IS primära förnödenhetsrutt mellan Baiji och Mosul. Varje dag nu i månader, så har krigare, materiell, och ammunition forslats över den här bron. Men hittills så har den internationella koalitionen inte bombat den.
Generalmajoren och kollegan Anad tillägger:
När USA vill göra något, så gör man det. Vi slogs mot dem två gånger, under 1991 och 2003. De har otrolig kapacitet. Om de vore seriösa, så skulle de krossa IS.
Vad är då avslutningsvis den sionistiska agendan för framtiden? Uppenbarligen har här IS ännu inte slutfört det man vill att de ska åstadkomma, däribland Assad-regimens fall, samt möjligtvis även Iraks splittrande, för att även där mota tillbaka den redan identifierade iranska maktaxeln.
Både al-Nusra och IS har också uttalat planer på att gå in i Libanon och mer direkt ta striden med det anti-sionistiska Hezbollah. Specifikt Assad-regimen blir också alltmer trängd, där man förutom förlusten av Palmyra till IS, också nyligen förlorade kontrollen över provinshuvudstaden Idlib till ”moderata” islamistrebeller under al-Qaida gruppen al-Nusra Frontens ledning. Gruppen nyttjade bland annat effektivt amerikanska TOW-missiler för att göra processen kort med de stridsvagnar som regimen satt till att försvara staden. Vapensystemen hade man kommit över från leveranser som gått till FSA, men som väst ”självfallet” inte kunde räkna ut att de snabbt skulle hamna i starkare grupperingars händer.
Lyckas man med målet att få Assadregimen att kollapsa, blir resultatet också ett ytterligare stärkt IS, nya massmord och ytterligare massiva flyktingströmmar till Europa. Där även flyktingströmmar till Europa, som redan blivit ett resultat av de sionistiska operationerna mot Libyen, Irak, och Syrien, även det är i globalisternas intressen, som kan ses i västvärldens judiskt kontrollerade mediers propagerande för deras mottagande i Europa, och som som bidrar till att bryta ner de inhemska europeiska nationerna samt destabiliserar Europas tidigare starkt etniska och kollektivistiska krafter till förmån för statslösa individer och konsumenter, försvarslösa och rotlösa nog till att tvingas omfamna den framväxande globala världsordningen.
Samtidigt skapar man också förutsättningarna för en framtida konflikt med Islam i Europas hjärta. Likaså Israels säkerhetspolitiska intressen har säkerställs kortsiktigt, då flera av de fientliga och tidigare starka arabiska nationalstaterna, nu brutit samman i interna stridigheter, samtidigt som man destabiliserat Irans tidigare starka maktaxel, från Assad-regimen i Syrien till Hezbollah i Libanon.
För de globala tyrannerna finns det självfallet också mer långsiktiga visioner för Mellanöstern-regionen, som även den ska införlivas i den nya världsordningen, om än knappast under IS. Mina egna teorier blir här också något av en mer spekulativ natur, men vad de västliga krafterna nu tycks göra är att de skapar förutsättningarna för ett omdanande av regionen genom att röja undan de tidigare arabnationalistiska staterna och ersätta dem med ett frisläppt islamistiskt odjur. Ett odjur man för närvarande, under Obama-administrationen, bekämpar ytterst symboliskt och passivt, men som man samtidigt i medierna i väst medelst brutala och återkommande sensationsreportage, är noga med att poängtera som ett stort och ondskefullt hot mot mänskligheten.
Genom att sätta upp Obama för ett misslyckande låter man samtidigt den krigströtta amerikanska krigsvasallbefolkningen vila samt får dem att komma till insikten att en ny hök till president kanske måste ta till kraftåtgärder med nya blodiga krigsäventyr. Om inte detta är nog, finns ju även möjligheten till att måla upp ett växande hot mot Israel, eller medelst poängterandet av ett nytt större terrordåd i väst.
Även om detta möjligtvis kan inkludera en utvidgning av den Israeliska statens gränser, som säkerligen de mer nationellt inriktade sionisterna under Netanyahu kommer lobba för, där IS nu till ingen sionists besvikelse också redan håller på att driva ut den egyptiska militären från Sinai-halvön, och därmed öppnar upp för en framtida sionistisk återerövring, så antas nog också NATO-medlemmen Turkiet och Jordanien få spela en större roll.
Turkarna, med arvet från det tidigare mångkulturella ottomanska rike och där nationalistiska krafter sakta men säkert pressats tillbaka, har även av tänkare inom den västerländska zio-eliten, utmålats till att kunna inneha just en sådan roll, däribland av juden George Friedman som är grundaren till tankesmedjan Stratfor och som också förespråkat ett nytt storkrig i Europa. Något form av turkisk försoning med kurderna framstår dock som nödvändig, där förvisso en process redan pågår, varvid kurderna säkerligen även fortsättningsvis skulle vara villiga allierade till sionisterna i utbyte mot utökade egenrättigheter.
Att det jordanska Hasham-kungahuset, som länge varit vasaller till globalisterna, först under britterna och sedan under israelerna, även kan ha en roll att spela i de sionistiska planerna, framgår i ”A Clean Break” dokumentet, där det också talas om kungahusets historiska anspråk på Irak. Hur Irans motstånd slutligen planeras att hanteras återstår också att se, där det nyligen slutna kärnavtalet knappast är det sista kapitlet.
För att avsluta med ett sista ”A Clean Break” citat:
Israel will not only contain its foes; it will transcend them.
/Theodor Engström
Hoppa till huvudinnehåll
